Lindgrens Nyårskrönika

0
388

För två år sedan såg DriftZone världens ljus för första gången och idag firar vi två år! Tänk vad tiden går när man har roligt. Här kan ni läsa lite av mina tankar om den gångna säsongen.

Jim Olofsson vs Pontus Naeslund Foto: Björn Billsten

PÅSKSLADDEN
Årets säsong startade rekordtidigt, redan i mars rullade säsongen igång med Påsksladden. Från början var det tänkt att SM-premiären skulle vara förlagd till Elmia. Jag tyckte redan från början att det var rent vansinne att köra en SM-deltävling så pass tidigt. De sportsliga förutsättningarna skulle inte vara gynnsamma även om vissa alltid hävdar att det är lika för alla. Jag hävdar att det är bättre att köra tävlingar när alla har hunnit att testa sina bilar vid något tillfälle innan första tävling, speciellt när det handlar om SM. Nu togs beslutet att ställa in SM i samband med Elmia, ett klokt beslut som skulle ha fattats betydligt tidigare.

Påsksladden genomfördes på klassiskt vis och bjöd på en fantastisk tävling inför stor publik. Jag tycker att Påsksladden ska vara den uppvisningstävling som den är, det är ett perfekt tillfälle att promota Sveriges överlägset häftigaste motorsport utan jakt på SM-poäng. Tävlingen fick en lite överraskande men välförtjänt segrare i Pontus Naeslund.

Johan Andersson. Foto: Stefan Lindgren

SM
Jag hade stora förväntningar på årets säsong. Toppen blev lite som jag hade tippat på förväg. Det blev en tät kamp mellan comebackande Johan Andersson och den regerande mästaren Pawel Korpulinski. Inför den sista tävlingen i Sundsvall hade Pawel kommandot. Men efter att ha blivit utslagen av Jim Olofsson grusades Pawels möjligheter att försvara mästerskapet, istället kunde Johan Andersson ta sin andra SM-titel i karriären. SM-titeln var välförtjänt då Johan visat upp en körning på hög nivå under hela 2018. Kampen i toppen var seriens stora behållning då det i mitt tycke fanns en hel del att önska i SM-klassen. Det var lite sorgligt att det inte gick att få ihop en 32-stege i det som ska vara svensk driftings tyngsta klass.

Joakim Andersson. Foto: Christer Hägglund

RM
I RM var det ett stort startfält som bjöd på jämn kamp under hela säsongen. Här var det svårare att tippa en segrare i förväg och när väl röken hade lagt sig i den sista deltävlingen så hade Joakim Andersson sladdat sig hela vägen till RM-titeln efter en magnifik avslutning på serien. Precis som 2017 var det bra körning i klassen under stora delar av säsongen, men under den regniga deltävlingen på GTR Motorpark så såg man ändå att det skilde en hel del mellan RM- och SM-förarna. Stora delar av toppen i RM har goda möjligheter att klara sig bra i SM redan till 2019, det finns gott om duktiga chaufförer i klassen.

Johan Andersson i Sverigecupen. Foto: Stefan Lindgren

SVERIGECUPEN
Intresset att tävla under 2018 var stort, så stort att man blev tvungna att skapa en ny klass som gick under namnet Sverigecupen. Anmälningslistan till klassen var lång och det såg riktigt lovande ut. När väl tävlingarna drog igång hade man svårt att få till större startfält vilket jag tycker var riktigt trist. Ska man krasst se till hur det varit under säsongen har det endast varit ca 20 förare som tävlat regelbundet i Sverigecupen. Många av de som anmälde sig kom aldrig till start. För att utveckla Sverigecupen och få större startfält tror jag att man ska begränsa antalet deltävlingar. I år fanns det så många att välja på och det räckte med att samla poäng i tre av dess för att få köra finalen (som inte blev av). Jag tror att det stora antalet tävlingar gjorde att det var svårt att få ihop större startfält, vid färre tävlingar skulle det bli fler startande och en större stege. Ser man till kvalitén på körningen så blev jag kraftigt överraskad! Sverigecupen bevisade att återväxten är god i Sverige. Jag kan nog räkna upp minst 6-7 förare som skulle ha gjort bra resultat i RM redan i år.

Kraschen i Riga. Foto: Stefan Lindgren

DRIFT MASTERS EUROPEAN CHAMPIONSHIP
DMEC rev igång årets säsong med en sprakande tillställning i Plock (Polen). Den tävlingen är det starkaste minne jag har från årets säsong, jag häpnades över den höga nivå som förarna körde på. Vem minns inte när unge Conor Shanahan besegrade James Deane i finalen efter ett av årets grymmaste battles? I DMEC representerades Sveriges färger av Jim Olofsson och Christian Erlandsson. Bägge förarna fick kämpa för att ta sig in i stegen under hela säsongen. Bästa resultat gjorde Christian Erlandsson när han smällde till med att bli kval 4:a och en 10:e plats i den tyska deltävlingen. Jim Olofsson satsade hårt på alla sätt och var inblandade i flera krascher, den jag minns mest är den våldsamma rullningen i Riga där jag såg Jim komma rullande mot mig i min kameralins. Pawel Korpulinski som tävlar för Polen i DMEC var nog annars seriens största utropstecken där han visade upp jämn körning under hela säsongen och slutade på en fin 7:e plats i totalen.

Vinnaren i Gatebil Drift Series 2018, Ørjan Nilsen. Foto: Henrik Andersson

GATEBIL DRIFT SERIES
GDS inleddes på Vålerbanan med ett strålande sommarväder. Här gjorde DriftZone även sin första livesändning för säsongen, troligtvis även den bästa produktion som vi gjort under våra två år. Deltävlingen på Våler dominerades stort av de norska förarna med Joakim Johnsen som vinnare. Tony Averstedt blev bäste svensk med en 5:e plats. Resten av säsongen så fortsatte norrmännen att dominera, men i den avslutande deltävlingen på Mantorp Park kunde Jim Olofsson snuva norrmännen på en deltävlingsseger. Olofsson slutade som bäste svensk i GDS med sin 4:e plats. GDS var betydligt bättre under 2018. Det mindre startfältet gjorde att det blev bättre kvalité på tävlingen, ett klart steg framåt måste jag säga.

2019
Nästa år kommer att bli intressant! SM blir en enda stor klass efter att SBF slagit ihop SM med RM. Jag är positivt inställd till förändringen då jag tycker att SM hamnat i skuggan av RM under de två sista säsongerna då många betydelsefulla personer runt sporten snackat upp RM men glömt bort vårt flaggskepp SM. Ingen skugga över RM-förarna men det har varit illa hur SM hamnat i skuggan. Det Svenska Mästerskapet skall alltid vara den tyngsta och mest ärofyllda klassen att köra och profilera. Nu blir det ingen intressekonflikt under 2019 och det tycker jag är riktigt positivt. Men en sak är säker, det här är troligtvis inte den sista förändringen vi kommer att se inom driftingen. Sporten är fortfarande ung och står under utvecklingen, men jag tror det vore klokt att försöka att köra på samma koncept i mer än ett år. Alla förändringar är inte bra för alla inblandade, att ha 2–3 års framförhållning till nästa stora förändring kan vara bra.

DriftZone står även inför intressanta utmaningar under 2019. Inom några veckor hoppas jag att vi kan presentera några härliga besked för att våra följare, håll ut jag tror ni kommer att gilla det vi kommer att presentera.

Till sista så vill jag rikta ett stort tack till alla förare, arrangörer, annonsörer, följare och medarbetare för 2018.

Gott Nytt År!

Text: Stefan Lindgren – DriftZone.se
Foto: Björn Billsten, Christer Hägglund, Henrik Andersson, Stefan Lindgren – DriftZone.se